Fotogalleri av



På avstånd




En text av MARTIN HEDÉN om Kjell-Åke

Det är oss han fotograferar. Oss och vårt avstånd. Det börjar bli ganska många bilder nu. I ateljén ligger de överallt. Kartonger fulla med negativ och kopior. Bokhyllorna över-lastade. Man tränger sig fram till bordet: trampar på diabilder, soffan full av bruntonade kopior. Glasade. Ramade. Klara. Det är här vi återfinns: i kartongerna, bokhyllorna och på golvet.

Det handlar om övergivenhet. Säger Kjell-Åke. Övergivenhet. Utanförskap. Avstånd.

Hans bilder oroar mig. Trots att de alla är så stillsamma, så lugna. Så tysta. Där finns inget som stör. Ingenting annat än människan själv. Hennes ögon och hennes mun. Våra ögon. Våra munnar.

Därför kan jag inte sluta titta på bilderna. Det är som om människan blir mänsklig först när hennes sårbarhet skymtar ett ögonblick, ögonblicket hon är på avstånd.

Besviken och på avstånd från sina drömmar. Lämnad kvar och hänvisad till sig själv. Skrämd, lockad, skyddad och på avstånd från faran. Innesluten i verklighetskrav och bitterhet över att själv ha fått betala för mycket: där sitter hon och samlar andras avgifter.

Synlig först då tomheten gapar genom ögonhål med svärtade fransar. Eller då den snörper på munnen. Armodet som berättar om den oerhörda envishet som vi Ögonblicket Efteråt åter mobiliserar för att trycka rädslan tillbaka.

Ansträngningen som krävs bara för att uthärda blir skönjbar när den hämtar andan. Men Ögonblicket Efteråt liar vi åter funnit vårt oberörda ansiktsuttryck, det anpassade leendet och balansen. Trots att marken sviktar. Men i det ögonblicket har Kjell-Åke redan gått därifrån. Han är någon annanstans.

Foto: KJELL-ÅKE JANSSON
Text: MARTIN HEDÉN